Hmm jag undrar hur jag egentligen ska börja detta, mycket har hänt och på ganska kort tid. Just nu ligger jag i sängen med Vincent, Vilja och Madde bredvid mig, lite trångt blir det men så otroligt mysigt 🙂 Ska försöka hinna skriva lite grann om hur mina tankar varit och är, förhoppningsvis vaknar ingen bebbe innan jag e klar 😉 Har ju tidigare skrivit att jag ska göra detta inlägg och jag vill gärna dela med mig av mina tankar…
För cirka två år sedan fick vi reda på att Madde va gravid, lyckan var total och jag ställde om tankarna till att bli pappa rätt så fort. Allting kändes så himla spännande och kul och kille som man är började jag surfa efter barnvagnar. Man tänkte egentligen inte så mycket då på att något kunde gå snett, men tyvärr så inträffade det så otroligt sorgliga och vi gick miste om det lilla livet som börjat gro. ❤ Jag säger det fortfarande idag, att har man inte varit med om missfall själv så kan man aldrig riktigt förstå den otroliga sorg och ledsamhet som man känner. Det fysiska fick Maddes kropp ta och psykiskt så mådde vi rätt dåligt bägge två. Tur att vi har varandra, hur skulle man klarat sig annars? Vi pratade mycket om detta och bearbetade och det var nog räddningen, likaså att dom stora grabbarna finns ❤ dom har gjort att vardagen rullar på och man kan fokusera på något annat.
Madde har ju i tidigare inlägg skrivit om våra otaliga försök att bli gravida igen efter missfallet och vi gjorde det mesta för att lyckas 🙂 vet inte hur många stickor vi köpte under den tiden 🙂 Men så en dag när jag satt i hallen och höll på med Elvis kom Madde ut från toaletten och berättade att hon ”plusat” 😀 -Va! Är det sant?? Vi hade, vid denna tiden, börjat prata om att vi får nog släppa det där med fler barn och jag började även ställa in mig på att aldrig få egna barn, men nu var ju lyckan total!!!! Hahaha, tjohooo jag ska bli pappa ändå!!!
Med detta glädjebesked och ett par dubbelkollar (att det verkligen va sant) började resan med MVC och läkarkontroller. Denna resa har inte varit någon dans på rosor, som det så fint heter. Jag har varit sjukt orolig och utan att säga för mycket så tror jag att jag kan säga att Madde varit det med. Det har ju inte heller varit någon ”vanlig” resa, rätt så tidigt i graviditeten fick vi reda på att det var två foster. Va!?!? TVÅ stycken! Oj, men hur kan det stämma!? I början var det ett chockbesked men allt eftersom började man vänja sig med tanken. Hmmm, som sagt ingen vanlig resa…nu skulle vi oroa oss för två istället för en i magen. Herregud, vilken press men å andra sidan hur mäktigt är det inte att bli tvillingpappa 🙂 Faktum är ju att en tvillinggraviditet är så mycket mer komplicerad än med ett barn och så mycket mer som kan gå fel. (Ska jag vara riktigt ärlig så hoppades jag tidigt att det skulle vara tvillingar, jag har nog aldrig riktigt erkänt det för Madde, men jag visste att detta var vår sista chans och jag har alltid önskat mig två barn) Kvällarna fylldes med google-sökningar på tvillinggravid och allt eftersom veckorna gick växte jag mer och mer in i att bli tvillingpappa. Något som aldrig försvann under denna tid var oron, vi hade ju redan tidigare mist ett litet liv och hur skulle det gå nu.
Eftersom jag tidigare inte blivit pappa och kanske inte heller kunnat så mycket om graviditeter och allt kring det så trodde jag nog att det skulle va en ganska mysig resa, med massa soffhäng och gullande med en växande mage. Ja våran graviditet har ju självklart fyllts med det men Madde har också dragit ett enormt tungt lass. Illamående, utslagen mage, foglossning och en massa annat har hon fått stå ut med. Stackars henne och fy fasen va orättvist egentligen. Ja sa faktiskt till henne att jag börjar ifrågasätta hur det egentligen kan va gjort på detta sättet?! Jag menar, vi killar har kvar vår kropp, vi behöver inte bära något tungt inom oss och vi behöver inte föda ut några barn. Känns väldigt orättvist att det ska vara så men å andra sidan skulle vi killar inte klara av det, punkt. För min egen del har den värsta känslan under graviditeten varit otillräcklighet. Jag har ju självklart kunnat laga mat, städa, tvätta osv men att inte kunna hjälpa Madde eller kanske kunna läsa av vad som är det rätta för stunden, har varit en rätt så jobbig känsla. Madde har hållit humöret uppe trots alla motgångar och gud vet hur många gånger som vi åkt in för kontroller, nya läkare, nya besked eller kanske det värsta, inga besked. Något som jag upptäckt är att man letar svar på allt. Man vill gärna veta exakt vad det är som händer och gärna på en gång. Många experter hittar man på nätet när man googlar och visst, internet är bra men kanske inte alltid det bästa när man är orolig. Vill bara skriva att Madde har varit och är en otroligt stark tjej på alla sätt och vis, som sagt jag hade inte pallat att gå med två bebbar i magen i 38 veckor, love you sessan ❤
Hur är det då att bli pappa och till två stycken dessutom?!
Ja du, den 28 aug på kvällen kom dom, Vincent och Vilja. Madde hade då gått 38 fulla veckor och var stor som ett hus, stackarn. Det var planerad igångsättning och efter en hel dags kämpande kom dom till slut ut. Den känslostorm som jag kände när Vincent kom ut (som va först) går inte med ord att beskriva. Man måste uppleva det själv. Jag grät flera timmar i sträck av glädje, lättnad och uppfylldhet. Eftersom det var två barn som skulle komma ut fick Vincent ligga i min famn direkt, Madde såg knappt honom eftersom hon hade fullt upp med att föda Vilja. Han låg så snällt invirad i en filt och bara tittade på mig, han va faktiskt rätt lik en tennsoldat med armarna efter sidan så vi kallade honom det ett bra tag 🙂 10 minuter efter kom Vilja ut och det var den mest näpna och söta bebis jag någonsin sett. Hennes navelsträng fick jag klippa och sedan fick hon komma upp på Maddes bröst. Lyckan var total, båda barnen hade kommit ut och allt hade gått bra!!! Pust! Madde var så otroligt duktig under förlossningen, har nog aldrig sett henne så fokuserad och målvedveten, fy fasen vilket bra jobb, är så himla imponerad av dig älskling ❤ Det enda negativa, om man nu kan säga så, är att jag återigen kände mig otillräcklig och hjälplös. En rätt jobbig känsla då ens älskling ligger och kämpar i smärtor och man känner att man inte kan göra något åt det, suck…
Idag är bebbarna drygt två månader gamla och dagarna flyger iväg. Jag är pappaledig och kommer vara det fram till 7 jan. Då har vi varit hemma i cirka 4 månader tillsammans och det känns så himla bra. Känns som att man kommer nära barnen och man följer deras utveckling och framsteg varje dag. Nu kan jag äntligen hjälpa till och dra mitt strå till stacken. Bebbarna får mjölkersättning och har fått det sedan dag ett så jag kan hjälpa till med matandet dag som natt 🙂 känns väldigt skönt och vi konstaterar fortfarande att ammning av två stycken inte hade varit något bra alternativ.
Att bli pappa är det största som hänt mig och äntligen känner jag mig komplett. Jag har fått två egna barn, en pojke och en flicka, hur lycklig blir man inte då!? Jag har ju också världens finaste bonus barn, Sebbe och Linus ❤ dom betyder väldigt mycket för mig och jag hoppas att dom känner detsamma. Dom har ju redan en grym pappa Peter men jag hoppas att jag kan ge dom lite bra råd och tips på livets väg och finnas där som en extra pappa när det blåser kallt.
Mycket har stämt kring det Madde berättat för mig, om känslor kring barn och om att bli förälder. Nu har den första oroligheten kring nyföddheten lagt sig men att vara orolig och rädd om sina barn kommer alltid att finnas där. Detta är ju helt naturligt men jag ser också otroligt mycket fram emot att fylla mina framtida år med skratt, glädje, tårar och kärlek. Jag är otroligt stolt över att vara tvillingpappa, det är få förunnade och några få utvalda!
Madde du är mitt hjärta och betyder allt för mig ❤
Älskar er Vilja & Vincent, kommer alltid finnas för er!
//Erik